Alliansens styrkedemonstration

Det känns tryggt att lyssna på Anders Borg, och konstatera att Sverige går ur den ekonomiska krisen med starka statsfinanser (DN, SvD, GP). Även om jag till viss del kan instämma i kritiken från företagarhåll för uteblivna näringslivsstimulanser i budgeten (DN, SvD, GP), finns det gott om utrymme att tillgodose det behovet senare.

Men alla är förstås inte nöjda. Vår största dagstidning DN, till exempel, säger sig ha hittat en "svensk medelfamilj", som fått 35.000 kronor om året mer att leva för de senaste åren genom regeringens politik. Familjen, som tidigare röstat med (s), har ändå "inte märkt någon skillnad"(!), och beskriver valsituationen i höst som så:

"Frågan är om man ska vara egoistisk och rösta på det som är bäst för en själv eller det som är bäst för samhället."

Det är (s)-retorik av värsta slaget som DN därigenom torgför på nyhetsplats. Jag tror att få känner igen sig i beskrivningen att 35.000 kronor om året i plånboken inte skulle märkas för en normalfamilj. Och att sätta likhetstecken mellan höga skatter och vad som "är bäst för samhället" låter rätt världsfrånvänt i mina öron.

Alliansen gick till val på att bekämpa arbetslöshet och utanförskap. Det löftet har infriats med råge, och skattesänkningarna har utgjort ett viktigt medel. Visserligen har vi genomgått en exceptionell internationell finanskris och kraftig lågkonjunktur - även om (s) och de rödgröna nu gör sitt bästa för att inte låtsas om det - vilket givetvis har påverkat sysselsättningen i motsats riktning. Vi kan bara fantisera om hur hög arbetslösheten och annat utanförskap hade varit utan regeringens förutseende politik. Till och med gnällspiken Östros, som högljutt kritiserat varje skattesänkning, säger nu att höjda skatter inte är rätt medicin (SvD). Med facit i hand, verkar alltså han och de rödgröna väsentligen instämma i regeringens ekonomiska politik!

Den politik som har förts, och som Alliansen begär fortsatt förtroende för, är inriktad på att ge alla som kan en möjlighet att arbeta. Detta är den stora rättvisefrågan idag. Att beskriva den politiken som egoistisk faller på sin egen orimlighet.