(pp) bjuder på underhållning

Ni, som - valtider till trots - vill koppla av en stund från politiken, kan med fördel ta del av Piratpartiets interna träta. På med skyddsutrustningen och njut!

Nyheten om att partiets medlemsantal rasar, då många som gick med i samband med hajpen runt Pirate Bay-rättegången inte förnyar medlemskapen, är dessutom bara ett par dagar gammal (DN, SvD, GP).

Det har väl redan framgått att det här debaclet inte bekymrar mig nämnvärt. Förutom att jag opponerar mig mot centrala delar av Piratpartiets politik, beror det på att ett parti med ett så smalt och ensidigt budskap inte hör hemma i ett parlament som jag ser det. Piraterna borde ha bildat opinion för sin sak med andra (lagliga) medel, och inte startat något parti.

Alliansfritt Sverige sprider desinformation

I en kommentar till vårbudgeten uttrycker FöretagarFörbundet sin besvikelse över en upplevd brist på småföretagarsatsningar med kommentaren: "Saknar reformer att betygssätta: En av fem möjliga kronor". Webbplatsen Alliansfritt Sverige har brutit ut den formuleringen ur sitt sammanhang, och sprider i bloggosfären och på Twitter budskapet att "företagarförbundet ger budgeten 1 av 5 i betyg", trots att det är uppenbart att omdömet inte avser budgeten i sin helhet.

Måste säga att det var ett trist inspel. Är de rödgröna verkligen så desperata?

Alliansens styrkedemonstration

Det känns tryggt att lyssna på Anders Borg, och konstatera att Sverige går ur den ekonomiska krisen med starka statsfinanser (DN, SvD, GP). Även om jag till viss del kan instämma i kritiken från företagarhåll för uteblivna näringslivsstimulanser i budgeten (DN, SvD, GP), finns det gott om utrymme att tillgodose det behovet senare.

Men alla är förstås inte nöjda. Vår största dagstidning DN, till exempel, säger sig ha hittat en "svensk medelfamilj", som fått 35.000 kronor om året mer att leva för de senaste åren genom regeringens politik. Familjen, som tidigare röstat med (s), har ändå "inte märkt någon skillnad"(!), och beskriver valsituationen i höst som så:

"Frågan är om man ska vara egoistisk och rösta på det som är bäst för en själv eller det som är bäst för samhället."

Det är (s)-retorik av värsta slaget som DN därigenom torgför på nyhetsplats. Jag tror att få känner igen sig i beskrivningen att 35.000 kronor om året i plånboken inte skulle märkas för en normalfamilj. Och att sätta likhetstecken mellan höga skatter och vad som "är bäst för samhället" låter rätt världsfrånvänt i mina öron.

Alliansen gick till val på att bekämpa arbetslöshet och utanförskap. Det löftet har infriats med råge, och skattesänkningarna har utgjort ett viktigt medel. Visserligen har vi genomgått en exceptionell internationell finanskris och kraftig lågkonjunktur - även om (s) och de rödgröna nu gör sitt bästa för att inte låtsas om det - vilket givetvis har påverkat sysselsättningen i motsats riktning. Vi kan bara fantisera om hur hög arbetslösheten och annat utanförskap hade varit utan regeringens förutseende politik. Till och med gnällspiken Östros, som högljutt kritiserat varje skattesänkning, säger nu att höjda skatter inte är rätt medicin (SvD). Med facit i hand, verkar alltså han och de rödgröna väsentligen instämma i regeringens ekonomiska politik!

Den politik som har förts, och som Alliansen begär fortsatt förtroende för, är inriktad på att ge alla som kan en möjlighet att arbeta. Detta är den stora rättvisefrågan idag. Att beskriva den politiken som egoistisk faller på sin egen orimlighet.

Klavertramp av islamiska föreningar

Flera tidningar (SvD, DN, KvP) rapporterar att en 23-årig muslimsk man har anhållits som skäligen misstänkt och begärts häktad för dödsmisshandeln på en parkeringsplats i Landskrona. Om det är rätt person, kommer det att underlätta för den avlidna kvinnans anhöriga att gå vidare. Låt oss också hoppas att den manifestation mot våld (SvD, GP, KvP), som de kyrkliga samfunden i Landskrona ordnade, både hjälper de anhöriga att bearbeta den tragiska händelsen, och lugnar de upprörda känslor som händelsen naturligen har väckt hos många människor.

Enligt KvP/Expressen säger den misstänktes familj att det var en olycka, vilket inte är mycket att orda om. Desto märkligare är det att även fyra islamiska och arabiska föreningar betecknar händelsen som en olyckshändelse. Genom att på det här tidiga stadiet ta parti för 'en av de sina', riskerar man att underblåsa motsättningarna i en känsligt skede, och försvåra situationen för den grupp man säger sig företräda. Riktigt klantigt, skulle jag vilja säga.

Lagen står över kulturella seder

Om vi ägnar en tanke åt bakgrunden till att småflickor så här i påsktider klär ut sig till påskkärringar, påminns vi om föga smickrande inslag i den västerländska historien, nämligen folktron på häxor och den av de kristna kyrkorna underblåsta häxjakten.

Med det i bakhuvudet läste jag på påskaftonen Sanna Raymans ledare i SvD, där hon kommenterar några reaktioner i SR:s Studio Ett på idén att hedra Fadime Sahindal med en staty. Rayman sammanfattar några kurdiska mäns motiv till varför en staty vore fel med att

"Fadime helt enkelt inte bör ha någon staty eftersom hon inte är någon förebild, utan tvärtom smutsig, använd. Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket och deras kamp för ett eget land."

Makalöst! Skulle en staty, för att hedra ett offer för - och ta avstånd från - hedersmord, förnedra ett helt folk? Man vill tro att politikerna unisont tar avstånd från de åsikterna, och förbehållslöst ställer sig bakom idén att hedra Fadime. Men icke.

Den svensk-kurdiske riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (v), som intervjuades i Studio Ett, är en av dem som har föreslagit att Fadime skall hedras. Uppsalapolitikern Mats Jonsson (c) fick i radioinslaget ge röst åt dem som håller emot:

"Det kan ju uppfattas då som att Fadime övergav sin traditionella kultur, gick över till den svenska, och svenskarna tar henne som gisslan och manifesterar den svenska kulturens överlägsenhet med hjälp av henne. Då är man ju långt borta ifrån den ursprungliga tanken med alltsammans. Det finns ju naturligtvis seder och bruk bland invandrare som vi är minst sagt frågande inför i det svenska samhället; till exempel romernas blodshämnd tycker vi ju känns obehagligt. Men att manifestera vårt ogillande av sådana företeelser genom att resa statyer tror jag inte riktigt är rätt väg."

Utan att gå in på om just statyer är rätt väg, gör Jonssons uttalande mig allvarligt bekymrad. Varför i hela fridens namn skall vi inte "manifestera vårt ogillande" av vidriga våldshandlingar?

Alla enskilda människors frihet och värdighet, liksom respekten för alla människors lika värde, är vägledande principer i Sveriges lagar, och utgör grundvalar för vårt demokratiska samhälle. Självklart skall vi värna det samhället eller, om man så vill, manifestera dess överlägsenhet över andra hittills kända typer av samhällsbyggen.

Etniska och religiösa minoriteter i Sverige har, och skall ha, frihet att - inom lagens ram - utöva och utveckla sina seder och traditioner. Men lika självklart, som att vi idag tar avstånd från våra förfäders häxjakter för 400 år sedan, skall vi tydligt och kompromisslöst klargöra att vi inte accepterar några kulturellt eller religiöst motiverade handlingar som strider mot lagen; det må handla om hedersrelaterat våld, annat kvinnoförtryck, blodshämnd, diskriminering av homosexuella eller något annat.

Tyvärr är Jonsson långt ifrån ensam om att mumla. Jag tycker det är hög tid att svenska politiker och andra opinionsbildare börjar tala ur skägget, och utan att darra på stämman förkunnar att i Sverige gäller svenska lagar.

Klarspråk i det här avseendet tror jag vore en viktig pusselbit i en bättre migrationspolitik. Hur svårt kan det egentligen vara?